Måste man ge hunden godis hela tiden?

När jag säger hundgodis menar jag inte sötsaker eller onyttigheter. Jag menar något ätbart som har lite högre värde för hunden än den vanliga maten i skålen. Egentligen är det mer korrekt att prata om ätbara belöningar eller mat än om godis. 

Det kan vara små bitar kyckling, hemmagjorda köttbullar, torkad lever, frystorkat hundgodis eller till och med vanligt torrfoder om hunden verkligen gillar det. Många hundar tycker också om grönsaker som gurka eller morot. Är man orolig för onyttigheter handlar det alltså inte om att plocka bort belöningar – utan om att välja bra belöningar. 

För hundar är det dessutom helt naturligt att jobba för sin mat. Vilt levande hunddjur lägger mycket av sin tid på att leta, jaga och bearbeta mat. När vi serverar allt färdigt i en skål tar vi bort en del av den möjligheten. Att låta hunden få jobba för mat i träning, aktivering och berikning kan därför vara både nyttigt och stimulerande. 

En viktig grundtanke i all inlärning är att beteenden styrs av konsekvenser. Hunden gör mer av det som lönar sig och mindre av det som inte lönar sig. Antingen försöker den uppnå något positivt, eller undvika något obehagligt. 

Om vi inte använder belöningar alls, men ändå vill att hunden ska lära sig saker och anpassa sig till vår värld, då behöver vi i praktiken använda någon form av straff. Det behöver inte vara hårda metoder för att få konsekvenser – sura miner, skarpt tonfall eller hot om obehag räcker långt för många hundar. 

När någon säger: ”Jag vill inte att min hund ska lyda bara för att få en godis”, tänker jag: är det verkligen sämre än att hunden lyder för att den är rädd att du blir arg? Belöningsbaserad träning påverkar relationen mellan hund och människa i positiv riktning. Straffbaserad träning gör motsatsen och försämrar dessutom hundens livskvalitet. 

Det betyder inte att vi alltid ska dra fram godispåsen. Men vi behöver någon form av positiv förstärkning om vi vill lära hunden saker på ett schysst sätt. 

Hundar lär sig inte bara genom att beteenden lönar sig (operant betingning), utan också genom associationer (klassisk betingning) och genom att vänja sig vid saker (habituering). 

Genom klassisk betingning kan vi använda hundgodis (eller mat) för att skapa positiva associationer till exempelvis en inkallningssignal. Om hunden får något riktigt gott varje gång den hör signalen, kommer den på sikt att förknippa signalen med något trevligt och få en positiv känsla för att komma nära oss. Men om signalen alltid följs av att bli kopplad och gå hem, kan den i stället bli associerad med negativa känslor.  

Om hunden dessutom märker att det lönar sig att komma till dig när den hör inkallningssignalen så kommer beteendet förstärkas genom operant betingning.  

Ett tredje sätt att lära sig är via habituering – att vänja sig vid saker – och det sker ofta bäst utan godis. Om hunden får se cyklar, människor, barn och andra hundar på lagom avstånd i lugna situationer, vänjer den sig gradvis. Här räcker det att vi finns där, stöttar och ser till att situationen är lagom svår. Använder vi alltid godis riskerar vi ibland att gå miste om den naturliga tillvänjningen. 

Jag brukar tänka: hjälp och belöna hunden så mycket som du behöver – men inte mer än nödvändigt. Ta vara på den inlärning som sker ”av sig själv” när hunden får möta världen på en nivå den klarar av. 

Att använda ätbara belöningar är ett fantastiskt verktyg i träningen. Men precis som alla verktyg behöver det användas klokt. 

Det kan bli för mycket mat, vilket leder till övervikt och sämre hälsa. Det kan också bli för mycket fokus på själva godiset. Om det alltid finns chans att ”vinna” en godisbit kan vissa hundar bli stressade och konstant fundera på vad de kan göra för att få en belöning. Min tidigare hund Tage hamnade där ett tag – på promenaderna provade han hela tiden olika beteenden i hopp om en godisbit. Lösningen blev en tydlig inramning av träningen. Jag hade en startsignal som betydde ”nu tränar vi, nu kan det löna sig att jobba” och en paussignal som betydde ”nu finns det inget godis att tjäna”. Då kunde han slappna av däremellan. 

En annan risk är att vi med godis råkar locka hunden in i situationer den egentligen inte är redo för. Till exempel genom att locka fram en osäker hund till en främmande människa. Hunden går kanske fram för att få godiset, men obehaget ökar i kroppen. Risken är att rädslan snarare förvärras. Vill vi hjälpa hunden att känna sig tryggare är det bättre att belöna på avstånd, låta hunden närma sig i sin egen takt – eller i vissa fall avstå från att gå nära över huvud taget. 

Det finns också en risk att vi tränar fram beteenden som inte är så bra för hundens livskvalitet, trots att vi gjort det med belöningsbaserade metoder. Om vi till exempel belönar väldigt mycket för kontakt kan vi få en hund som går och stirrar på oss större delen av promenaden. Många blir imponerade av det, men hunden behöver också få tid att nosa, utforska och vara hund. 

En fråga jag ofta får är: ”När kan jag sluta ge godis?” 
Svaret är: det beror på vilket beteende vi pratar om och vilken hund vi har framför oss. 

Vissa beteenden ligger nära hundens naturliga tendens. Där kan vi ofta fasa ut godiset när beteendet är väl inlärt och vardagligt. Andra beteenden ligger långt ifrån det hunden helst skulle göra. Där kan vi behöva bra belöningar hela hundens liv. 

Min tidigare beagle Tage var avlad för självständig jakt. För honom var det mest naturliga i skogen att följa viltspår. Därför jobbade jag med riktigt värdefulla belöningar för inkallning och koppelgående under hela hans liv. Min nuvarande hund Fanny, som är en sällskapshund, har mycket lättare att hålla sig nära och gå i mitt tempo. Henne behöver jag inte längre belöna för exempelvis följsamt koppelgående, även om vi gjorde det när hon var valp och lärde in grunderna. 

Så behöver vi alltid godis? Nej. Men ofta behöver vi någon form av värdefull belöning när vi ber hunden göra något som inte är dess förstahandsval just då, även om den ”kan” beteendet rent inlärningsmässigt.