Förstoppning hos hund

Vanliga symtom på förstoppning hos hund

— Upprepade och ibland smärtsamma försök att bajsa utan att något kommer ut

— Oro, gnäll eller tydliga tecken på obehag

— Matvägran

— Slöhet

— Buksmärta

— Kräkningar

— Blodigt slem eller tunn vätska som sipprar ut runt den hårda avföringsproppen till följd av att kraftiga krystningar irriterar tarmslemhinnan

Vad orsakar förstoppning hos hund?

— Kost och olämpligt intag

En fiberfattig diet, för lågt vätskeintag eller att hunden fått i sig svårsmälta föremål som ben, stenar, pinnar eller skräp. Materialet bakas in i avföringen och bildar en kompakt massa.

— Smärta och rörelseapparat

Hundar med artros, höftledsproblem eller smärta i ländrygg och bäcken har ofta svårt att inta den ställning som krävs för att defekera, vilket gör att de håller sig. Även lokala smärttillstånd i analområdet, såsom analsäcksinflammation, perianala fistlar eller sår, gör att hunden undviker att bajsa på grund av smärtan.

— Mekaniska hinder

Trånga passageförhållanden i eller omkring tarmen kan orsakas av godartade eller elakartade tumörer, prostatatillstånd hos hanhundar (som prostataförstoring eller prostatit), perinealbråck eller gamla bäckenfrakturer som läkt med felställning.

— Miljö och beteende

Långvarig inaktivitet, miljöombyte, stress eller att hunden begränsas i sina möjligheter att gå ut (till exempel under en sjukhusvistelse) kan leda till att den håller sig för länge.

— Metabola, neurologiska och farmakologiska orsaker

Tillstånd som orsakar dehydrering (exempelvis kronisk njursvikt) ger hårdare avföring. Muskelsvaghet till följd av hypotyreos, liksom skador eller sjukdomar i det perifer nervsystemet (som cauda equina-syndrom), försämrar tarmens motorik. Dessutom kan vissa läkemedel, bland annat opioder, diuretika och antikolinergika, ha en fördröjande effekt på tarmpassagen.

Hur diagnostiseras förstoppning hos hund?

När en hund söker vård för förstoppning inleds diagnosen med en noggrann anamnes kring utfodring, sjukdomshistoria och symptomens varaktighet. Veterinären utför därefter en fullständig klinisk undersökning, där palpation av buken och rektaundersökning ofta ingår. För att kartlägga omfattningen används bilddiagnostik: bukeditering med röntgen visar hur utspänd tjocktarmen är och om det finns röntgentäta främmande kroppar eller skelettförändringar. Ultraljud, koloskopi eller datortomografi (DT) kan bli aktuellt för att bedöma tarmväggar, utreda misstänkta tumörer eller planera eventuella kirurgiska ingrepp.

Behandling av förstoppning hos hund

Behandlingsstrategin beror på den bakomliggande orsaken samt hur allvarligt påverkad tarmen och hunden är:

— Kostjusteringar och fibrer

Vid milda eller återkommande besvär anpassas dieten. Ett byte till våtfoder eller tillsats av extra vatten ökar vätskeintaget. Tillskott av fibrer – både lösliga (som psylliumfröskal och pumpa) och olösliga (som cellulosa eller betfiber) – kan hjälpa till att binda vatten, öka volymen och stimulera tarmrörelserna. Det är dock avgörande att tjocktarmens motorik fortfarande fungerar; om tarmen är helt slapp eller paralyserad kan fiberrik mat istället förvärra situationen, och då väljs istället ett mycket lättsmält foder som ger minsta möjliga mängd avföring.

— Laxermedel och prokinetika

Medicinsk behandling ges i samråd med veterinär och kan inkludera osmotiska laxermedel (som lactulose), mjukgörande medel eller smörjande medel (exempelvis paraffinolja, som med fördel ges via ändtarmen på grund av risken för felsmäljning vid oral giva). I vissa fall kan tarmstimulerande preparat (prokinetika) övervägas för att öka muskelkontraktionerna i tarmen.

— Inskrivning, klysma och manuell tömning

Vid svårare förstoppning med allmänpåverkan eller dehydrering krävs sjukhusvård med dropp (fluidoterapi) för att återställa vätskebalansen innan tarmen töms. Tömning görs med hjälp av ljumma klysman (lavemang). Om avföringen har bildat ett så kallat fekalom – en helt oundtränglig, hård propp – krävs i regel manuell plockning eller sköljning. Detta ingrepp utförs under allmän narkos med intuberad patient för att förhindra komplikationer som kräkning och aspiration.